Här är du: Startsida > Om oss > Bergspredikan

Startsida • Kontakt • Gratis information

Klaga inte över era döda

10. Likaledes skall ni förhålla er, när ni klagar och sörjer över era döda, ty er förlust är deras vinst. Gör inte som andra som sörjer inför människorna och klagar högt och river sönder sina kläder så att de andra ser deras sorg. Ty alla själar står i Guds hand och alla som har gjort gott kommer att vila med sina fäder i den Eviges sköte.

11. Bed hellre för deras frid och deras uppgång och betänk att de är i vilans land som den Evige har förberett åt dem och där kommer att få en rättvis lön för sina gärningar och knorra inte som de utan hopp. (Kap. 26, 10-11)

                                                Kristus förklarar, rättar
                                                   och fördjupar ordet:

Den som klagar över de döda är ännu fjärran från det eviga livet eftersom hon betraktar döden som livets slut. Hon har ännu inte uppnått uppståndelsen i Mig, den Kristus. Hon räknas till de andligt döda.

Klaga inte över era döda! Ty den som beklagar förlusten av en människa tänker inte på själens vinst, som – såvitt den har levt i Mig, den Kristus – går in i livets högre medvetandeområden. Ty, om hennes jordelivet var i Gud, så kommer även själen i en annan tillvaro att vara i Gud.

Inse: Det jordiska livet i kroppen är inte detsamma som själens liv. Själen har endast för ett kort livsskede tagit på sig en kropp för att klara upp och utplåna det, som hon har gjort sig skyldig till i olika jordeliv. Jorden kan ses som en genomgångsstation där själarna i jordeklädnad på kort tid kan klara upp sådant som de på andra sidan medvetandeslöjan – även kallad dimbank – inte så snabbt kunnat klara av.

När en själ lämnar sin jordiska klädnad så gråter människan endast över själens klädnad och tänker därvid inte på själen, som lagt av sig sin klädnad.

Efter att en ljus själ lagt av sig sin jordiska kropp blir hon ledsagad av ljusa väsen, som är osynliga för människan, till den medvetandenivå som motsvarar människans tänkande och liv, som denna själen var inkarnerad i.

Inse: Varje själ som har lämnat kroppen dras ännu en viss tid till de människor som hon har levt ihop med. Märker hon att hennes tidigare jordiska släktningar sörjer hennes hölje så är det ytterst smärtsamt för själen. Själen som fortfarande är jordnära inser mycket väl varför hennes släktingar endast beklagar bortgången av hennes mänskliga hölje och varför hon inte beaktas som själ av de sörjande. En själ som inser detta upplever den första djupa själssmärtan efter att hon lämnat sin kropp, ty hon erfar varför människan sörjer och inte tänker på henne med kärlek och samhörighet. Hon får här se många egennyttiga tankar hos sina tidigare jordiska släktningar. Hon kan inte dra till sig deras uppmärksamhet eftersom ingen märker henne. Vad hon säger hör människan inte och vad hon ser, ses inte. Men själen varseblir mycket.

Jag uppmanar er till att tänka efter: Klagar ni när ormen ömsar skinn, när den låter sin gamla hud ligga kvar och slingrar sig vidare?

Liknande förhåller det sig med själen. Hon lämnar sin förgängliga kropp, sitt hölje, och vandrar vidare. Ni sörjer alltså förlusten av höljet och tänker inte på själen! Den som tänker på själen, tackar Gud, som kallat tillbaka själen till Hans sköte, såvida hon i jordeklädnad nyttjade livet i Gud och därigenom kom Honom närmare. Tänk på att det är en vinst för en ljus själ att lägga ifrån sig kroppen.

Och: Om ni endast sörjer förlusten av människan inför andra, så hycklar ni. I verkligheten har ni varken människan eller själen i åtanke. Ni tänker bara på er själva. Själen som registrerar detta inser att hon inte blev osjälviskt älskad, att hon kanske endast fanns till för sin nästas egennytta.

Många själar blir tvungna att inse att de i jordeklädnad endast levt genom sina jordiska släktingar och bekanta. Det innebär att de inte kunde utveckla sig som människa och inte leva efter sin urprungliga karaktär eftersom de var tvungna att göra vad andra ville. De var tvungna att uppfylla sådant som var till den andres fördel. Många av dessa själar ser vad de har försummat i jordelivet och vänder därför också tillbaka till den jordiska existensen. De går åter genom medvetandeslöjan ner till jorden och uppehåller sig åter som själ bland dem som levt genom henne. Andra försöker uppfylla det på jorden som de inte kunde utveckla som människa.

Så länge människor är bundna vid människor eller ting – t.ex. egendom, rikedom och makt – återvänder deras själar till jorden och glider åter in i nya jordeklädnader. Det finns många orsaker och motiv till att själar åter införlivas. Om en själ till exempel inser att hon är sammankedjad med sina släktingar genom synd, så resignerar hon ofta och ger efter för önskan att antaga en ny kropp. Besjälad av denna önskan lever hon på den medvetandenivå som motsvarar hennes själsliga tillstånd och blir undervisad där. Det görs förståeligt för henne vilka för- och nackdelarna är vid en en ny inkarnation. Hon inkarneras när stjärnorna, som lagrat hennes för- och nackdelar – och därmed även hennes väg på jorden –, visar vägen till materien och när en kropp, som motsvarar hennes själsliga medvetandenivå, blivit avlad på jorden. Vid födseln glider hon in i detta mänskliga hölje.

Mannen som avlade kroppen och kvinnan i vars sköte embryot utvecklades drog till sig den själen, som de gemensamt har en hel del att ordna upp med – eller att gemensamt med henne osjälviskt tjäna sina medmänniskor och gå Herrens väg.

Människan bör inte bara se på sin kropp utan framför allt ge akt på det inkarnerade väsendet inom sig och bemöda sig att uppfylla Guds vilja och inte låta sig bli påtvingad andras mänskliga vilja.

Inse: Även om ni säger: ”Jag gör vad min nästa vill för att få lugn och ro”, så hindrar ni er själ och även er nästas själ att utveckla sig så som det är bra för båda. Ni hindrar er själva och er nästa att uppfylla de uppgifter som era själar har tagit med sig till jordelivet: nämligen att rena sig och befria sig från syndens last, som eventuellt tagits med till denna inkarnation från tidigare inkarnationer. Den som låter sig föras i ledband av sina medmänniskor, den som alltså gör vad andra säger, även om hon inser att det inte är hennes väg, genom henne lever andra och hon lever förbi sitt egentliga jordeliv. Hon nyttjar inte dagarna utan blir utnyttjad av alla som hon är undergiven och känner inte till sin väg som människa på jorden.

Den som binder sina medmänniskor genom att hon påtvingar dem sin vilja, kan man jämföra med en vampyr som suger ut kraften ur sina medmänniskor. Hon känner sig inte själv och binder sig samtidigt vid sina offer – och omvänt binder sig också offret som låter sig utsugas av henne. I ett liv, antingen i jordeklädnaden eller som själar i världarna på andra sidan, blir båda sammanförda igen – och det så ofta och så länge tills de har förlåtit varandra.

När två binds till varandra – oberoende av om den ene band eller lät sig bindas – så har båda belastat sig och båda måste gemensamt ordna upp det så att kärlek och enhet åter kan upprättas mellan dem.

Ingen kan säga: ”Jag visste inget om livets lagar.” Jag säger er: Moses har givit er utdragen ur de eviga lagarna, de Tio Buden. Och om ni håller dem kommer ni inte att binda er vid varandra utan leva gemensamt i frid.

Inse: Endast kärleken och enheten sinsemellan visar själar och människor vägen till det högre livet.

Gud, den evigt Barmhärtige räcker varje själ och varje människa Sin hand. Den som tar emot den nyttjar sitt jordeliv. Hon uppskattar dagarna och förmår även att leva enligt budorden genom att hon klarar upp det som dagen visar henne. Hon kommer någon gång som själ att vandra i Gud och vila i Gud med alla dem som också nyttjade sitt jordeliv genom att de dag för dag erkände och bemästrade med Mig, den Kristus, vad dagen förde med sig och visade dem – både glädje och sorg.

Och om ni inte för er egen skull sörjer över det jordiska höljet som er nästa lagt av utan gläder er i Anden att själen i jordeklädnad har erkänt sitt andliga liv och förberett sig på det, så kommer ni via Mig, den Kristus, att med glädje be för er nästa till Fadern. Ni kommer att sända krafter av kärlek till själen, som nu är närmare hos Gud, så att hon kan vandra vidare till högre plan för att ena sig mer och mer med Gud.

Själen känner av glädje och sorg hos sina släktingar. Själarna som insomnat i Mig, den Kristus, känner sig förenade genom Mig, den Kristus, med alla som fortfarande är i jordeklädnad. Själens glädje över att släktingarna tänker på henne med kärlek uppfyller henne med kraft.

Inse: Osjälviska, kärleksfulla böner ger den vandrande själen kraft och styrka på hennes väg till det gudomliga. I era osjälviska böner känner hon samhörigheten och mottager ytterligare kraft. Därigenom kommer hon fortare att lägga bort det mänskliga som fortfarande finns kvar hos henne och därmed bli fri för Den som är frihet och kärlek – Gud, livet. Lönen från Gud är stor för varje själ som allvarsamt bemödar sig att uppfylla Guds vilja.

Inse: Endast den är utan hopp som bara talar om sin tro och inte lever efter vad hon skenbart tror. I slutänden tror tvivlaren inte det som hon ger sken av att tro. Genom det utvecklas hopplösheten.

                                         fortsätt  / tillbaka  /  tillbaka till översikten