Tron på återfödelsen är lika gammal som mänskligheten. Mer än hälften av mänskligheten anser, att lagen om orsak och verkan samt tanken på att man kan inkarnera flera gånger är något helt naturligt. Man kan finna den i alla kulturkretsar – inte enbart i öst t.ex. i buddismen och hinduismen.
Reinkarnationstanken var en del av den grekiska filosofin, hos Pythagoras, hos Platon; den fanns i Egypten och det fanns och finns ständigt stora samtida, diktare och tänkare, som självfallet utgick och utgår ifrån, att vi får lov att leva flera gånger på jorden för att luttra oss. På Jesu tid kunde man finna reinkarnationstanken i den judiska folktron.
Den judiska religionsvetenskapsmannen Schalom Ben Chorin skriver: ”I judendomen på Jesu tid var tanken om återfödelse en självklar folktro ... Folket betraktade Jesus som en av de gamla profeterna, som återkommit.” (Luk. 9, 8 och 19) ...
Även på urkristendomens tid vandrade från hand till hand talrika skrifter, i vilka man helt självklart utgick från reinkarnationstanken. Så tex i Pistis Sofia, en av de apokryfiska (= gömda) Evangelierna, där Jesus i samband med återkomsten av en själ från andra sidan till en mänsklig kropp, talar om att själen ”dricker en bägare med glömskans dryck”.
Dessa skrifter, liksom så många andra, togs dock inte med i den kyrkliga bibelns officiella kanon. Den begynnande maktkyrkan, som Jesus från Nasaret inte grundat, började först i slutet av 100-talet med att prioritera vissa texter framför andra. Först i slutet av 300-talet avslutades detta målinriktade urval (kanonisering).

År 383 erhöll Hieronymus (345-420), bibelskrivaren, uppdraget från påven Damasus I att upprätta en enhetlig latinsk bibeltext. Den s k vulgatan uppstod, den latinska bibeln, som fram till idag ”säljs” till det alltför lättrogna folket, såsom felfritt ord från Gud. Hieronymus hade dock allt annat än ett enhetligt textunderlag. Man känner idag till ca. 4860 grekiska handskrifter från det nya testamentet, i vilka det inte finns två som textmässigt stämmer överens. Teologer räknar idag med ca. 100.000 olika varianter. Hieronymus, som i sitt arbete ändrade ca 3500 ställen i evangelierna, skrev på den tiden till påven: ”skulle man bara kunna finna en enda, som inte ... högljutt beskyller mig för att vara en förfalskare och religionsbrottsling för att jag haft djärvheten att tillfoga, ändra eller utlämna ett och annat i de gamla böckerna, i evangelierna?” Men vad utelämnade han, vad tillfogade han? Och vad ändrade han? ...
Det handlar framförallt om kunskapen om reinkarnation och själens preexistens. Hieronymus visste mycket väl, att reinkarnationen var en beståndsdel av läran från den tidiga kristendomen. I ett brev skrev han om den tidiga kristendomens vishetslärare Origenes (185 – 254). Enligt dennes lära ”växlar” människans själ sin kropp. (Epistula 16) Och i ett annat brev finner vi utsagan: ”Läran om återkomsten blev från den allra första tiden förkunnad ... som en nedärvd tro.” ...

Trots de massiva manipulationerna av bibeltexterna har en del, som kan ge en och annan hänvisning om reinkarnationens faktum och själens preexistens, trots allt bibehållits mellan raderna.
I boken Vishet (8, 19) finner man en klar hänvisning om själens preexistens. Salomon, som är författare till denna del av bibeln, sade om sig själv: ”Jag var ett begåvat barn och hade fått en bra själ, eller rättare sagt: god, som jag var, kom jag i en ofördärvad kropp.”
Även i det nya testamentet finns hänvisningar om reinkarnation. Jesus frågar t ex sina lärjungar: ”Vem tror människorna att jag, Jesus från Nasaret, människosonen, är?” Och Hans lärjungar svarade: ”Somliga tror att du är Elias, andra Jeremias eller en annan profet.” (Mt: 16, 13f) De samtida på Jesu tid utgick alltså som judar från, att människan kan inkarnera flera gånger.

Hur levande läran om återfödelsen var i den tidiga kristendomen, innan den föll offer för en komplott av prästkasten, visar sig tydligt hos den store förkristlige läraren Origenes (185-254). Han var utan tvivel den mest kände och betydelsefulla lärde avseende den kristna antiken. Hans kunskap och liv har andligt sett lyst upp hela medelhavsområdet i över tre århundraden. Bland annat tillhörde själens preexistens den kunskap, som Origenes spred ut.
Origenes levde dock i en tid, då en omvandling av urkristendomen till en maktinstitution, byggd på yttre ritualer och seder tagna från hedendomen, var i full gång. Redan under sin livstid blev han starkt attackerad. Origenes skrifter var redan i slutet av 300-talet förfalskade och blev därtill systematiskt förintade av kyrkofunktionärer. Idag existerar endast torftiga rester av hans originaltexter. Ändå spreds Origenes lära via Arius (ca. 260-366) och Wulfila (313-383) som så kallad ”Arianism” till ytterligare delar av Europa. Detta ”kätteri” var för kyrkan ett törne i ögat. År 543 lät Kejsare Justinian på en synod i Östkyrkan i Konstantinopel förbjuda Origenes lära, så långt den fortfarande var känd på den tiden, i nio martialiskt klingande bannstrålar...
Reinkarnationen nämdes inte uttryckligen i denna bannlysning men väl själens preexistens och ”återställelsen av alla ting”, alltså läran om att alla människor och själar åter en gång kommer att vara hos Gud, att det alltså inte finns någon ”evig fördömelse”. Därmed hade man tagit bort grunden från den tidiga kristendomens lära. Och varför skedde det? För att tron på reinkarnation frigör människan från alla dogmer och kyrkliga lagar...
Om Hieronymus i bibeln hade tagit med den urkristna kunskapen om reinkarnationen, som finns såväl i Origenes skrifter som i de apokryptiska evangelierna, och gjort den tillgänglig för den västerländska kulturkretsen, så hade de senaste 1700 åren säkerligen haft ett helt annat förlopp.
Människosläktet skulle ha förverkligat helt andra, högre etiskt moraliska värden i det dagliga livet. Ty kunskapen om reinkarnation och lagen om sådd och skörd innefattar medvetenheten om ansvar för det egna livet och förhållningssättet.
Men istället för läran om reinkarnation och Guds kärlek till sina barn, istället för läran om att Gud bor inom var och en av oss och är livet i allt och att jorden är en prövningsplats för fallna själar, såsom Jesus, den Kristus, undervisade sina lärjungar och därmed även oss, förkunnade kyrkan en yttre lära full av blodtörstiga stenåldersmässiga offerkulter samt läran om den eviga fördömelsen och en straffande, grym Gud.

Men tiden är kommen, då Guds Kristus genom det profetiska ordet, givet av Gabriele, Guds lärprofetissa och budbärare för denna tid, pånytt har skänkt och gjort kunskapen om reinkarnationen tillgänglig för mänskligheten. Sedan över 30 år talar Gud, den allsmäktige, gode Fadern, åter till sina barn. Som Jesus från Nasaret tillkännagav för 2000 år sedan har Han genom det profetiska ordet lett oss fram till hela sanningen, så långt som människorna kan förstå den ...

Människan skördar sådant hon tidigare har sått. Det som möter oss i detta liv har vi alltså – möjligtvis i tidigare liv – själva förorsakat. Idag får vi lov att erkänna och med Guds Kristus hjälp berena det. Är det inte en stor nåd? Vi kan vara tacksamma, att Gud om och om igen skänker oss en ny chans till att befria och luttra oss från våra belastningar – istället för, så som kyrkan påstår, att vi endast har ett enda liv till förfogande där allt ska avgöras med en enda gång.
Reinkarnationsprincipen har ingenting att göra med en så kallad ”självbefrielse”, som skulle göra Nasareens frälsningshandling överflödig. Tvärtom: Guds Kristus frälsningshandling gör det möjligt för oss att med Hans hjälp, om och om igen resa oss upp när vi har fallit, om och om igen i vårt inre vända om och efterhand från inkarnation till inkarnation utveckla oss högre, genom att vi mer och mer uppfyller Hans vilja ...

Sann kristendom är att vara en absolut fri kristen. Det betyder att vi tillhör Kristus, för Han, Jesus från Nasaret, bad människorna att följa Honom. Att följa Honom innebär att inte enbart anta Hans lära, utan också att omsätta den i vardagen. Därur följer en inre religion, den inre kristendomen. För Guds Ande finns inom varja människa!
Varför har vi då en yttre religion, en yttre kristendom? Varför kyrkor av sten, om var och en själv är Guds tempel och varje människa direkt kann be till Guds Kristus? En stilla, tyst kammar är eventuellt att tillråda, för att gå in i sitt inre, för att be innerligt – men en prunkkyrka av sten behövs inte till det. Detta lärde oss redan Jesus från Nasaret. En av Hans elever, Stephanus, intygade det: ”Ty den Allra Högste bor inte i hus, som är gjord av människohand.” (Apg 7,48) ...

Själen var ursprungligen ett obelastat andeväsen i Guds rike. Men då vände sig några andeväsen bort från Gud; de föll av och föll – bildligt uttryckt  – i djupet. Detta fall uppstod alltså genom revolten mot Gud. Gudomliga väsen ville vara allestädes närvarande, ville vara som Gud. Men då det endast finns en Gud, en absolut lag, som omfattar allt, kan man egentligen inte revoltera mot Gud. Den som revolterar faller ner i verkningarna av sina egna orsaker, i skörden av sin sådd.
På så sätt hamnade de fallna väsendena på grund av fallskeendet i en allt större förtätning, från det andliga, det finmateriella, ner till en materiell existens, i en grov-materiell klädnad. I denna materiella klädnad – som människa – är själen i sin kroppsliga gestalt bunden till lagen om orsak och verkan, som hon i slutändan skaffat själv. Så länge som själen i sin fysiska kropp är underkastad dessa lagenligheter, måste hon åter ställa till rätta oordningen, som hon genom sitt felaktiga förhållningssätt har fört in i den kosmiska ordningen. Det är egentligen självklart och också uppenbart rättvist. För man kan inte förvänta av Gud – så som teologerna uppenbarligen gör – att Han utan vidare trollar bort oordningen, som den enskilda själen har förorsakat genom sitt alltför mänskliga, syndfulla förhållningssätt. Ty Gud har skänkt sina barn friheten. Och denna frihet i samband med lagen om orsak och verkan, betingar att det vi själva har ställt till med, ska vi också själva  gottgöra.
Om Gud utan vidare skulle ta ifrån oss våra synder, vad vore därmed vunnit? Om Han t.ex. skulle göra en våldsbenägen människa fridsam, det vill säga ta ifrån henne skulden, det som hon utövat på andra, utan denna människas insikt, ånger och omvändelse – vad skulle ske? Utan egen insikt och eget erkännande skulle ju människan inte ändra sig. Hon skulle efter kort tid göra detsamma igen, t.ex. åter använda våld. Men om Gud skulle hålla människan fridfull med Sin kraft – vad vore då människan annat än en marionett? ...

Varje människa beslutar i slutändan själv om hennes själ ska inkarnera än en gång eller om hon målmedvetet går hem till fadershuset. Därför lärde oss ju den Evige de Tio Budorden genom Moses. Därför kom Hans Son, Jesus den Kristus. Han lärde oss Guds kärlek och vägen tillbaka till Fadern. I Sin överstora kärlek till oss människor bringade Han oss friheten och ljuset ...

Om vi lever efter Guds budord och lärorna av Jesus, den Kristus, då behövs inga ytterligare inkarnationer.
För att än en gång säga det tydligt: Det är inte Guds vilja, att en själ genomgår flera inkarnationer. Det är Hans vilja, att människan här och nu, i detta jordeliv, renar sin själ och kropp så långt att inga vidare inkarnationer är nödvändiga ...

Det finns inget tvång i reinkarnationen utan återigen själens fria vilja! Ju mer belastad en själ utan kropp är, desto mer dras själen till en inkarnation, till en människokropp. Ju ljusare en själ i en människokropp blir, desto mindre tänker själen på en reinkarnation efter sin kroppsliga död. Istället gör hon allt hon kan för att så snart som möjligt vända tillbaka till evigheten, till Gud.

Från den eviga lagen om livet vet vi: När ett barn blir till, då närmar sig en själ från andra sidan. Vi vet också att allt är energi och att lika dras till lika. De blivande föräldrarna drar till sig en själ, som vibrationsmässigt passar till dem. Detta innebär i de allra flesta fall, att barn och föräldrar har något att berena med varandra. Därför ligger också ett stort ansvar hos föräldrarna. De måste veta om, att de drar till sig ett barn som motsvarar deras gener.
Det kan vara så, att barnet i ett tidigare liv t.ex. var modern eller fadern till de nuvarande föräldrarna och att de som familjemedlemmar sinsemellan har skapat orsaker, som de nu karmiskt kedjas samman av. Dessa kedjor kan de nu åter lösa med varandra – idag, i detta liv, fader, moder och barn. Så snart detta har skett, går eventuellt barnet andra vägar. De delaktiga sammanförs alltså i en familj för att på så vis bringa ett och annat i ordning, för att befria sig från denna skuld, för att rena sina själar enligt livets lära och för att, var och en för sig, fria forsätta den vidare vägen fortast möjligt till fadershuset.
Det som gäller i förhållandet mellan föräldrar och barn kan överföras på förhållandet mellan alla människor, som möts på jorden i denna inkarnation. Det är utan tvekan en mycket viktig aspekt av reinkarnationen: Det är ingen tillfällighet att vi sammanträffar med speciella människor. Vi möts möjligtvis nu på nytt för att bli varse tillfället att arbeta med outredda uppgifter från tidigare inkarnationer. Hur? Genom att vi tar våra medmänniskor på allvar, tex lyssnar på varandra och framför allt genom att vi förlåter varandra ...

Om vi beaktar, att det som drabbar oss i detta liv ofta har orsaker, som kan härledas till en tidigare inkarnation, så ser vi också Gud i ett helt annat ljus. Vi kommer då inte längre att anklaga Gud så lätt för att det ena eller andra ”så orättvist” drabbar oss och varför det händer just oss. Vi kommer istället att funderar över det och hur långt ödesslaget, som träffar oss nu, kanske kan härledas till negativa energier, som vi tidigare har sänt ut och som nu kommer tillbaka till oss ...
Detta innebär dock inte, att vi kan genomskåda andras ödesslag eller till och med självrättfärdigt få antyda dessa, för att de andra därmed ju har sig själva ”att skylla”. Därmed skulle man bara belasta sig själv igen och hänsyn har då heller inte tagits till att ingen vet vad som ännu kan komma att hända en själv i detta liv.
Om vi accepterar vårt ödesslag, det vill säga inte gör andra ansvariga för det, då innebär det inte att vi resignerar och låter oss falla i vårt ödesslag! Ödesslaget är inget orubbligt. Det finns inget stillestånd i hela livet. Gud vill att vi följer Hans lagenliga principer så att det går oss väl. Så snart vi vänder oss till Honom och bemödar oss att leva mer och mer efter Hans budord kommer eventuellt också vårt ödesslag att vända – då, om det är bra för vår själ.

Människor frågar ofta varför Gud inte ingriper? – Gud gav oss ju den fria viljan! Hur kan Han, som gav oss den fria viljan, ingripa i vår alltför mänskliga vilja, i vårt hårdnackade sätt, i vår ondsinthet, i våra motstridiga handlingar mot Hans budord? ...
Om vi betraktar det stora kosmiska skeendet inser vi att Gud i viss mån mycket väl har ingripit – dock inte i lagen om orsak och verkan, men Han sände Sin Son, som bringade oss frälsning. Och vad är frälsning? Det är inget annat än ljuset i själen och därmed skyddet för själen så att hon inte faller allt djupare och att hon inte heller upplöses, så som det lärs ut i de östliga lärorna ...

Om Kristus bringade oss frälsningshandlingen – hur kan då en evig fördömelse komma till stånd? Här kan man känna igen teologernas kluvenhet. Enligt dem har Kristus ”friköpt” oss från alla våra synder genom frälsningshandlingen. Men om alla människosjälar med en gång skulle ha blivit fria genom Hans ”fullbordat”, det vill säga vore utan skuld, varför finns det då i denna värld fortfarande ondska, stridigheter, krig, mord, dråp och motsättningar människor emellan? Varför? Det är ju synder! Vi ser alltså att Jesus, den Kristus, inte utan vidare har tagit bort synderna, så som kyrkan påstår, utan det var och är annorlunda. Han har gett våra själar det energetiska stödet och Han är närvarande inom oss som ljus, som kraft, som hjälp, så att själen renas och åter som rent andeväse äntligen vänder tillbaka till den eviga hemvisten ...

Vi människor är förkroppsligade andeväsen. Vi bär inom oss en själ och i djupet av själen det gudomliga väsendet, som kommer från Gud. När den fysiska kroppen går bort – varthän går då själen?
Genom Gabrieles gudsprofetia får vi veta vad som sker efter jordelivet. Vi växlar endast aggregationstillstånd. Själen lever vidare så, som hon har levt här på jorden – med alla sina positiva och negativa egenskaper. Dessa kommer hon att ta med sig och hon kommer då att ställas inför frågan, vad hon vill göra med dem. Om hon vill vidareutveckla sig i världarna på den andra sidan eller om hon pånytt inkarnerar för att ta på sig ett nytt jordeliv för snabbare luttring av själen ...

Gud är kärlek och då fallet började gav Gud delar av andliga stjärnor, som på motsvarande vis förmörkades, med de så kallade fallväsendena på deras färd. Efter bortsplittringen från det eviga varat blev det fallvärldar. På den tiden fanns det ännu inte någon förtätning av materian. I dessa fallvärldar uppehöll sig de avfälliga väsendena. Ljusets budbärare återkom gång på gång till fallväsendena och ville hämta hem dem igen. Många återvände inte eftersom de fortfarande ville vara som Gud och därigenom förtätades de mer och mer. Denna fortskridande bortvändelse från det gudomliga arvet frambringade efterhand vidare förtätning av stjärnorna, de grovmateriella planeterna, de grovmateriella solsystemen fram till jordens materia, som är människans boningsplats, basen för de belastade själarna.
Själva människan är inget annat än själens klädnad med många skikt, en förtätning, som skimrar motsvarande själens belastning. Därför är människors karaktärer så olika ...
Efter den kroppsliga döden växlar själen över till områden på andra sidan. Om hon går till lägre reningssfärer för att hon är mycket belastad, då befinner hon sig ännu i återfödelsens hjul. Om själen har blivit ljusare, då har hon vuxit ifrån återfödelsens hjul och stiger upp till högre nivåer i de så kallade förberedningssfärerna för att där steg för steg sträva till fadershuset. 
De flesta känner till att ingen engeri går förlorad. På grund av detta går ingen energi förlorad, varken i våra positiva eller negativa tankar, i våra ord, våra handlingssätt eller hela vårt förhållningssätt. Eftersom energier, antingen positiva eller negativa, har en verkan, präglas vår själ på motsvarande vis. Denna engergetiska gravyr förblir i själen också efter att vår fyskiska kropp har gått bort. Av alla dessa präglingar omhöljs själen. Vi kallar denna omhöljning för själens ”kläder” ...
Gudomliga väsen, bröder och systrar, rena andesyskon, undervisar själen och ger henne stöd till att frigöra sig från dessa olika kläder, från dessa olika alltför mänskliga, syndfulla gravyrer.
Ju medgörligare själen är i reningsfärerna för att bli fri från dessa kläder desto fortare blir hon ljusare. Nu kan själen besluta: Fortsätter hon reningsprocessen i reningssfärererna? Eller beger hon sig än en gång till en inkarnation för att lägga bort återstoden av sina synder, då det eventuellt går fortare på jorden. Eller förblir hon oresonabel och säger: ”Det, som förklarades för mig här tror jag inte på. Jag dras till jorden.” Hon kan komma till jorden, till ytterligare en inkarnation då en människokropp, som motsvarar hennes inmatningar, hennes aktiva gravyr, blir till. 
Visst bär själen olika kläder, olika belastningar, men det, som är aktivt, det drar henne till jorden ...
Därav följer: I vårt nuvarande liv präglar vi eventuellt redan kroppen och levnadsvägen för våra eventuella framtida inkarnationer på denna jord. Det kommer särskilt ifråga när människan inte hänger sig åt själens rening utan i det förgängliga ständigt bryter mot lagen om kärlek, frihet, enhet och broderskap som samtidigt är syskonskap.

Hur kommer vi nu ut ur detta kretslopp av att gå bort, födas, uppehålla sig på andra sidan i själsrikena, födas pånytt och dö pånytt ?
Jesu lära är det ideala rättesnöret för vårt tanke-, och levnadssätt i vardagen. Det vill säga vi har erhållit värdefulla måttstockar: De tio budorden och lärorna av Jesus, den Kristus. Om vi följer dessa hänvisningar steg för steg, då renas vår själ ...

En enkel men dock verksam grundprincip skulle kunna vara: Vad vi inte vill ska hända oss, ska vi varken tillfoga vår nästa, djuren eller naturrikena. Om vi handlar på motsvarande vis blir vår själ efterhand fri från sina belastningar ...

Så snart själen blivit ljusare och inte längre tenderar till reinkarnation på jorden kan hon luttras i reningssfärerna, som på andra sidan är beredställda för själarna, för att där steg för steg vända tillbaka till fadershuset, till hennes eviga ur-existens, till hennes eviga ur-hemvist.
Också här känner man åter igen Herrens handräckning: Du ”måste” inte reinkarnera utan endast om du dras till reinkarnation. Om det inte finns något annat i själsmedvetandet än att åter bli människa, då går själen ånyo in i en jordeklädnad.
Men om ett visst reningsförlopp har ägt rum i själen, om själen alltså blivit ljusare, då känner sådana själar allt mindre dragning till jorden. De säger då till sig själva: ”Jag som själ kan också luttras i någon reningssfär”, alltså renas. Dock är luttringen för själarna i reningsnivåerna något svårare och långvarigare. Framförallt om själen är mycket belastad. Därför vill hon många gånger åter inkarneras, eftersom hon som själ på andra sidan genom lidande och smärta måste uthärda, genomlida och i bilder se och känna, vad hon har tillfogat andra. Till exempel hur hon har behandlat sin nästa; hur hon har fört bort denne från vägen; hur hon har manipulerat, påverkat och tvingat denne, eventuellt fram till mord och dråp. Därför lär Jesus, den Kristus, oss om freden.
Om sådana skuldaspekter är aktiva, då drar de själen tillbaka igen. Men om hon är långtgående uppfylld av livet i Kristus, då vandrar hon som människa på vägen hem till fadershuset. Smärtorna, som hon hade att uthärda som själ, känner hon inte av längre. Hon har som människa genom dagsenergin insett vad hon har att berena och har som människa berenat detta innan smärtorna och lidandet har börjat, innan en sjukdom brutit ut över människan. Så luttras själen och riktar sig mot himmeln, alltså hemåt till sitt ursprung.  
Låt oss även här känna igen Herrens nåd: via dagsenergin får vi impulser – eventuellt under månader eller till och med år, innan ett lidande, en sjukdom bryter ut -, som säger oss att vi ska ångra och berena det negativa, så att det, som finns i själen, i rätt tid löser sig och att vi inte går ödesslaget tillmötes, utan vi löser det innan det visar sig i det yttre. Är inte det nåd?
Det är en hoppingivande, optimistisk lära och en trösterik lära. Den lärdes ut – som redan nämts – av Origenes under andra århundradet. Och på kyrkomötet i Konstantinopel under femte århundadet blev denna lära fördömd och bannlyst. Man fördömde inte endast Origenes lära – att själen existerade redan före dess födelse – utan fördömde även hans optimism: Att allt blir bra till slut, att alla ting vänder tillbaka till Gud. Även det fördömde alltså kyrkan. I slutänden för att kunna hota med helvetet ...

Varför dog Jesus, den Kristus?
Genom Hans frälsningshandling förhindrades en vidare upplösning av alla former. Det är ett särskilt avgörande budskap, som först genom våra dagars profetia åter förmedlats till människorna.
Kristus dog inte, såsom kyrkorna framställer det, som offerlamm till en vred Gud, utan Han dog trogen Sitt uppdrag gentemot Fadern, för att människorna inte tagit till sig Hans budskap. För att förhindra en vidare tillbakautveckling av mänskligheten ställde Han sin kärlek i form av frälsningsflamman till förfogande för alla själar och människor. Därigenom gav Han varje människa och varje själ kraften att i frihet vända tillbaka till Gud ...
De gudomliga väsendena, som hade ställt sig emot Gud, ville ha upplösning av alla former som Gud skapat, alltså alla gudomliga väsen, den himmelska naturen och hemortsplaneterna, som andeväsendena lever på. De ville att allt som skapats skulle återföras till urströmmen, ur vilken den Evige skapat andliga, gudomliga och rena former - formbliven, evig, gudomlig lag av kärlek. Och varför ville de detta? De ville inte vara Guds barn utan ville själva vara Gud, allestädes närvarande och skapare, ...

Som redan nämts: Kristus har inte utan vidare tagit bort våra synder. Men Han hjälper oss dock att berena våra synder och beakta Guds bud och att på djupet förstå och använda Hans lära, Bergspredikan, för att på detta sätt bli rena och åter vända tillbaka till ursprunget, till den eviga hemvisten ...

Enhetens bön, Fader vår, börjar med orden: ”Fader vår, som Du är i himmeln, heligt är Ditt namn. Ditt rike kommer och Din vilja sker, såsom i himmeln, så ock på jorden.” Detta är absolut sagt av Jesus, den Kristus. Därmed säger Han oss: Du vänder tillbaka igen till Gud genom den evige Faderns verkan, genom Hans Son, genom frälsningen.

Vi alla kommer åter att gå tillbaka till Fadern, som vi har utgått ifrån, för inom var och en av oss finns ett ljust väsen. Detta vänder tillbaka till fadershuset. Ty Gud skapar inga själar, Han skapade ljusväsendet, som finns djupt i själen. Själen renas, hon luttras och vad kommer fram mer och mer? Ljusväsendet visar sig allt mer.

Var och en av oss är Guds tempel. Gud bor inom oss. Ju mer vi uppfyller Guds vilja, genom att vi uppfyller Hans lagenliga principer om livet, budorden och lärorna av Jesus, den Kristus, desto mer närmar vi oss vår himmelska Fader, desto mer konsekvent går vi hand i hand med vår Frälsare, bort från återfödelsens hjul, fram till ljusriket, fram till Gud, till Den, som har skådat och skapat oss för ur-evighet sedan!

Det är väldigt tröserikt för oss människor, att själen efter jordelivet – såvida man har följt budorden och Guds lagenliga principer – kan  anträda hemresan. Även Kristus utlovade innehållsenligt: ”I min faders hus finns det många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda en plats för er? När jag gått bort och berett en plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.” (Joh 14:2)

Rummen i hemvisten står alltså tomma; våra andliga familjer väntar på oss. De längtar efter oss. De längtar efter den stora kosmiska enheten i fadershuset. Och fadershuset är Guds oändligt stora rike! Gudskraften strålar till oss. Därför kom om och om igen profeter och undervisade människorna: ”Vänd om! Vänd er till Gud. Gud är kärlek. Fadern älskar er. Han älskar barnet, som Han skapat!”
Det vore ju en grym Gud, om Han skulle bestraffa oss eller skicka oss till den eviga fördömelsen! Men nej – Han är vår Fader, som älskar oss. Endast vi kan så att säga fördöma oss själva. Hur? Genom att vi beger oss till dunkla områden av vår existens, fjärran från Gud – genom våra egna mörka tankar, ord och verk, som står i motsats till livets lag, till vårt gudomliga arv, som är osjälvisk kärlek. Men även detta självförvållade mörker kommer aldrig att vara evigt, för det finns ingen evig fördömelse! Det finns kanske en lång skugg-existens, såvida vi fördrar skuggorna. Men Gud är ljus! Ljus är kärlek och kärlek är värme – det är Gud, vår Fader! Han är Fader-Moder-Guden. Han älskar oss och kallar på oss. Han har sänt oss Sin Son, himmlens Medregent, för att ge oss delkraften av Ur-Kraften, en del av Hans gudomliga arv, så att vi har ett stöd på vägen hem till evigheten. Och detta stöd är Kristus, vår Frälsare, frälsningens ljus inom oss ...

Ju renare vi blir, desto ljusare kommer vi att gå bort när vår stund är kommen, för vi känner: Kristus tar vår hand och leder oss steg för steg till fadershuset. Slut är det med inkarnationerna – det går raka vägen tillbaka till Guds rike!